Jävla tvärbanan, den där förbannade spårvagnen som åker som en snigel på kryckor genom stan! ”Snorjävlar och slöfockar” är allt som kliver på där! Ingen vettig människa åker väl med den där blåa plåtburken. Jag minns när jag kunde cykla genom stan utan att behöva väja för det här förbaskade eländet som drar fram som en rövstinn ko på rullskridskor.
Och folk står där som zombies, glor på sina mobiler och fattar inte att de är på väg in i gapet på detta helvetets metalldjur. Jag sa till en gubbe förra veckan: ”Du, ställer du dig så nära spåret igen så kan jag inte garantera att du inte fastnar med tofflan i rännstenen och får en gratis tur till ingenstans!” Han bara fnös och viftade med handen som om jag vore nån jävla fågelskrämma. Ungdomen nu för tiden har inget vett! Ingen respekt för oss gamla! På min tid, ja då gick man, eller tog cykeln. Inte åkte vi på några elektriska jäkelskap som åker fram som en vild gris i motvind.
Och varför i helvete måste den alltid vara sen eller stanna för något förbannat signalfel? Jag minns en gång när jag skulle ner till kiosken och köpa snus. Jäklar vad det blåste. Tvärbanan rullade förbi, men då fastnade den, mitt framför kiosken, och jag fick stå där och vänta i trettio förbannade minuter! Och gissa vad? När jag äntligen kom fram till snusautomaten, då var den tom! Jävla otur! Jag skrek så högt att hälften av fåglarna i träden flög iväg, medan en stackars hund som satt där började yla som en sjöko på semester.
Förr kunde man i alla fall lita på att man kom fram med lite värdighet, men nu? Nä, du, nu är det bara att sätta sig på den där metallbajsaren och hoppas att man inte blir förvandlad till nån förbannad sardin i en burk innan man är framme! Fy fan för tvärbanan!
Det här inlägget är skrivet med en stor dos humor och sarkasm. Om du känner igen dig själv i något av beteendefelen, kanske det är dags att ändra på det!